"per KFUM ad astra"

Har aldrig varit mer levande för mig. Slagen, men inte knäckt. Tilltuffsad, men inget som inte går att göra något åt. "There is no tomorrow" ekade i huvudet på uppvärmningen igår inför 3000m "Raka spåret". Joggen gick lätt och det kändes som att idag var den stora dagen kommen när 9.07 skulle åtminstonne bli 8.59. 3000m inomhus verkar inte vara min grej, eller jag har iaf gjort det till inte min grej. Möjligt är det den smått hettsiga inställningen till att jaga 9min som fått mig på fall, eller så är det så att jag inte är bättre... just nu!
Efter passeringen 2000m på 6.02 var det som om en ful liten gubbe sprang ikapp mig och band ihop min ben så att inte steget gick att ta ut, som coach så fint satte ord på min känsla. Lägg där till att han (den fule lille gubben sparkar mig i skrevet så att överkroppen sjunker ihop, luften börjar ta slut så att armpendlingen dras upp och jag springer och gör upercuts (troligtvis felstavat) på min hakspets. Där mina vänner har ni känslan den sista delen av loppet. Det säger sig självt att jag måste springa fortare så att den där fula lilla gubben inte hinner ikapp mig igen!